Om angst
Som I ved har Rasmus en båd, som vi elsker at sejle i. For 2 år siden sejlede jeg ud med Rasmus bror, hans kæreste og nogle venner. (Rasmus var syg) Pludselig falder en af Rasmus bedste kammerater ud af båden og bliver dræbt. Det var selvfølgelig meget kaotisk og meget traumatisk. Det var mig der slog alarm og den der havde kontakt med politiet.
Jeg reagerede ikke rigtigt på situationen. Jeg synes ikke, at jeg var berettiget til at være ked af det, da jeg ikke kendte ham så godt. Jeg skulle trøste alle de andre, som kendte ham bedre, og som var meget kede af det. 2 dage efter begyndte jeg så på nyt job og valgte at lægge hele oplevelsen bag mig. Faktisk græd jeg aldrig en eneste tåre...
Da vi fløj til Thailand blev jeg jo som sagt pludselig bange for at flyve, og det gjorde noget ved mig, som fik sådanne gamle ubearbejdede oplevelser til at komme op i mig. Jeg blev bange - rigtigt bange! Det gik pludselig op for mig, hvor skrøbeligt livet er, og hvor hurtigt det kan ende. Jeg havde nogle dage, hvor jeg havde det skidt, men fik det heldigvis meget bedre.
Oplevelsen sidder stadig i mig, og jeg har faktisk bestemt mig for, at jeg denne gang må få bearbejdet oplevelsen og tale med en psykolog, så jeg kan få det lagt bag mig. Jeg vil IKKE opleve, at jeg får denne følelse i kroppen igen, som jeg oplevede. Det er noget af det mest ubehagelige, jeg har prøvet! Heldigvis er det slut nu, men angsten for at det kommer tilbage findes.
For mig er det en STOR ting...at indrømme, at der er ting, jeg ikke selv magter at løse. På en måde er jeg også stolt. Stolt af, at jeg nu gør noget ved det, fortæller om det, og vil tale med en psykolog.
Det har gjort noget ved mig at opleve dette. Fået mig til at sætte meget mere pris på, hvor fantastisk et liv jeg har herhjemme. Jeg er sund og rask, omgivet af mennesker jeg elsker, har et godt job som jeg er glad for, bor i et land uden krig og fattigdom etc. Faktisk tror jeg, at jeg er kommet stærkere ud af oplevelsen, og det er jeg meget taknemmelig for!
Er der nogen af jer, der har oplevet sådan noget?
Usch din stackare, vilken hemsk upplevelse. Jag tycker absolut du skall söka hjälp nu så du slipper ha ångesten liggande någonstans och sedan kanske dyka upp igen när du minst anar det. Jag hade själv en traumatisk upplevelse som jag hade när jag var liten, då min pappa var mycket nära att dö efter en olycka. Jag fick aldrig någon hjälp och har lidit av ångest av och till sdan dess, vilket ibland till och med har varit svårt handikappande. Nu när jag själv har blivit läkare, har jag möjlighet att gå i terapi vilket jag skall börja i höst och det skall bli spännande att se om det kan ta bort min ångest som jag delvis har varit tvungen att lära mig att leva med i många år, kram!
Vilken fruktansvärd och traumatisk händelse, jag känner verkligen med dig. Jag har aldrig varit med om något liknande och har ingen aning om hur jag skulle reagera i en sådan situation men jag är säker på att du gör helt rätt i att ta tag i det hela och gå och prata med någon, tex en psykolog. Det är ju oerhört viktigt att verkligen bearbeta sådana här saker för att inte ha det hängande över sig resten av livet som en obehaglig mardrömsom man aldrig vet ska smyga sig på. Även om det såklart alltid kommer att vara jobbigt att ha varit med om så tror jag jättemycket på att prata och öppna upp och få ur sig alla rädslor för att kunna sätta ord på dem och sedan lära sig att leva med dem.
All lycka till och många stärkande kramar från mig.
/Emelie
Starkt gjort av dej! Jag har inte upplevt något sådant hemskt, som du. Det måste varit fruktansvärt... Du gör helt rätt!
Jag gick hos en psykolog när jag gick igenom min skilsmässa! Det gjorde mej stark, för jag insåg att jag varit en "svag" tjej med inte så mycket "råg i ryggen", tyvärr, utan gått i någon annans ledband hela tiden. Det var mycket svårt att inse att jag varit den som hela tiden velat andras bästa. Självklart vill man allas bästa, men när man säger till sej själv hela tiden "det blir nog bra" eller "det ordnar sej" istället för att ta tag i situationer själv (för att man varit för feg)...
Efter 5 samtal med den underbara psykologen, fattade jag äntligen att jag var värd något mycket bättre och det gjorde mej stark. Jag har insett vilka krafter jag har (när man skiljs är det en stor sorg men går igenom)och jag är positiv, glad, mår bra nu och har insett att livet är alldeles för dyrbart för att "gnällas bort"...
Underbara du, det kommer att gå jättebra och jag håller alla tummar för dej! Kramar!
Vi människor är alla olika och tar oss alltid olika roller i en krissituation. Precis som du, är jag också den som tröstar och ser till att alla andra drabbade mår bra...Men där glömmer man också bort sig själv och sin egen sorg. Ibland kan det ta väldigt lång tid, flera år innan denna sorg gör sig påmind.
För snart fyra år sedan förlorade jag min mamma i cancer. Tiden efter det har varit minst sagt omtumlande på många vis för hela familjen. Jag har dock alltid varit den som funnits där för att stötta och hjälpa. Således fick jag aldrig riktigt tillfälle att sörja själv...inte förrens nu, nästan fyra år senare.
Jag tror att det är väldigt klokt av dig att gå till en psykolog. Trots att man är stark och tror att man klarar det mesta är det ganska skönt att få prata med en utomstående. Hoppas verkligen att han/hon ska kunna hjälpa dig så att du kommer vidare!
Många kramar och stort lycka till!
